Lek och bus

Jag leker mycket med de små människorna hemma, och vi har väldigt roligt när de hjälper mig att upptäcka världen. Häromdagen tog de fram en stor boll med hål i, och stoppade i några av mina matkulor i den. Jag fick fundera lite innan jag kom på att när man knuffade på bollen så rullade ju maten ut genom hålen! Himla rolig grej! Så den bollen kunde jag hålla på med länge, och människorna skrattade när de såg hur engagerad jag blev.

Andra leksaker jag gillar är en mjuk tygfasan och en ful grå gris av mjukt gummi. Båda två låter när man biter i dem. Min uppfödare hade precis en sån gris – fast rosa - i valphagen när jag bodde med mamma och mina syskon, och vi tyckte alltid att den lät så roligt! Därför var det extra kul att min nya familj också hade en sån hemma. Jag springer runt och klämmer på antingen grisen eller fasanen tills husse säger att någon måste rädda det stackars djuret eftersom han inte hör tv:n. Då blir jag av med grisen men får oftast en tuggpinne istället. Den är i alla fall tyst, säger husse. 

Tuggpinnar är väldigt roliga att ligga på rygg och jonglera med, och väldigt goda att tugga på - godast är de som består av torkade grisknorrar. Då blir jag alldeles till mig, och vill gärna gömma mig medan jag äter knorren. Jag vill också försvara knorren om någon kommer för nära den med handen – det är ju min knorr! De kan skaffa sig egna! Men matte säger att det är viktigt att jag kan lämna ifrån mig saker, och därför övar vi ibland på att jag ska kunna släppa knorren utan morr. Matte pratar lugnt och klappar mig innan hon tar i knorren, även fast jag blir sur. Sedan tar hon lugnt knorren ur min mun, luktar lite på den, och därefter får jag tillbaka den goda knorren på en gång, och en massa beröm. Mattes förhoppning är att jag på så sätt ska lära mig att lita på att jag alltid får tillbaka min godbit – eller en annan lika god bit om den första är olämplig (hur nu en godbit kan vara olämplig?) – om jag lämnar ifrån mig det jag har. Lär jag mig lita på det, så kommer jag kunna lämna ifrån mig saker utan protester, tror matte. Fast jag vet inte jag…

När jag lekt en stund antingen själv eller med de små människorna, så blir jag fort trött. Då brukar vi mysa lite tillsammans med klapp och kel, och sedan somnar jag tvärt. Matte säger att jag nog har Skalmans mat- och sov-klocka, för jag brukar vara igång ungefär en timme, och sedan sova en timme, och sedan vara igång en timme igen. Jag vet inte vem den där Skalman är, och inte har jag tagit någon klocka av honom heller – det är bara husses foppatofflor som jag stjäl och lägger i min bädd ibland.

Det är nog sant som matte säger, att så små valpar som jag behöver ingen extra aktivering eller träning – vi har fullt upp med att upptäcka världen och allt som finns i den, och det räcker minsann för att man ska bli både trött och hungrig!