Anamnesen – förundersökning av sjukdom eller skada
En mycket viktig del i veterinärens arbete består i att ta upp en komplett anamnes. Anamnes betyder att djurägaren utfrågas om sjukdomens eller skadans uppkomst och hur den har utvecklats. Anamnesen behövs för att ställa en korrekt diagnos och för att kunna ge rätt behandling. För att kunna bedöma djuret ordentligt ställs därför många frågor. Frågorna beror till stor del på vilka sjukdomssymtom eller skador djuret söker för. Exempel på frågor:
- Uppväxt– och tidigare ägareförhållanden?
- När började symtom uppträda?
- Har djuret tidigare haft liknande symtom eller andra sjukdomar?
- Hur började symtomen uppträda; plötsligt eller gradvis?
- Hur har symtomen utvecklats under tiden?
- Allmän information om aptit, törst, urinering, avföring?
- Är allmäntillståndet påverkat, det vill säga är djuret trött?
- Har djuret feber och i så fall hur länge har den haft det?
- Förekommer förändringar i djurets beteende?
Om det är en tik eller katthona kan tidpunkten för senaste löp ofta ha betydelse.
I vissa fall är det viktigt att känna till om föräldrar och kullsyskon. Hur beter de sig och har de några sjukdomar?
Anamnesen är mycket viktig. Den kan vara helt avgörande för att kunna ställa rätt diagnos och sätta in rätt behandling. Veterinären bör alltid ta god tid på sig för att förstå sig på sjukdomens förhistoria om det inte är ett djur som är akut skadat eller sjuk.
Den allmänna undersökningen
Efter anamnesen undersöks djuret. Vid vanliga klinikbesök görs oftast en lättare allmän undersökning. Hela djuret kontrolleras, det vill säga inte bara öronen även om djuret kommer in för öronbesvär. Undersökning är en snabb kontroll för att se så att djuret inte lider av flera åkommor eller har behov av annan vård. Varje veterinär har sin egen undersökningsgång som han/hon följer för att inte glömma något. Vid den allmänna undersökningen används inga instrument förutom termometer och stetoskop.
Veterinären börjar med att skapa sig en uppfattning om djurets allmäntillstånd, det vill säga om djuret verkar trött eller påverkad på annat sätt. Om djuret är mycket oroligt, har ont eller vill försvara sig kan veterinären behöva ge lugnande medel för att kunna genomföra vissa undersökningar. Lugnande medel används bara i nödfall eftersom det blir svårare, näst intill omöjligt, att bedöma djurets kroppstemperatur, smärta och hälta om djuret har fått lugnande medel.
Hela djuret undersöks
Veterinären börjar ofta framifrån och kontrollerar munhåla, svalg och tandstatus. Om kroppstemperaturen ska mätas på djuret är det viktigt att göra det innan djuret har blivit oroligt, det vill säga så tidigt som möjligt under besöket.
Ögonen undersöks, veterinären tittar på hornhinna och linsen utan instrument, slemhinnan under nedre ögonlocket, huden runt ögat och man ser efter om det finns tecken på flytning från ögonen.
Öronen undersöks med avseende på sekret, lukt och hudens utseende och färg i de yttre delarna av hörselgången.
Kroppen känns igenom (palperas) och veterinären känner efter sår och knutor, kontrollerar huden och pälsen och känner på de lymfkörtlar som är lätta att komma åt. Skelettet känns igenom och klor och trampdynor ska alltid undersökas.
Därefter lyssnar veterinären på ljud från brösthålan eller bukhålan. Man undersöker om det finns eventuella missljud från hjärta och lungor. Det är svårt att höra svaga missljud när hunden hässjar eller katten spinner eller när hjärtat slår för fort. Man vill därför att hunden eller katten ska vara så lugn som möjligt.
Hässja är en snabb ytlig andning med öppen mun. Hunden hässjar vid stress eller för att sänka kroppstemperaturen. Katten i sin tur kan spinna när den känner sig stressad, det är ett sätt för katten att försöka lugna sig själv. Djurägaren får lugna djuret medan veterinären kan behöva hålla igen munnen på hunden när hjärtat och lungorna undersöks. Pulsen på insidan av låret kontrolleras också.
En lättare undersökning bör göras på alla djur som kommer till mottagningen. Undersökningen tar bara några minuter och ger en bra bild av djurets allmänstatus.
Den speciella undersökningen
Den speciella undersökningen kommer efter anamnesen och den allmänna undersökningen. Djuret kan behöva röntgas eller ultraljudsundersökas. Veterinären kan behöva ta ett blodprov eller kontrollera ett urinprov. Den speciella undersökningen kan också innebära att en viss kroppsdel, till exempel ett ben, undersöks noga genom palpation eller böjprov.
Därefter inväntar veterinären provsvaren om inte djuret behöver omedelbar vård. Resultatet från undersökningarna och proverna tillsammans får avgöra vilka vidare åtgärder som ska sättas in. Ytterligare prover kan krävas för att fastställa en eventuell diagnos.
Förhoppningsvis ger undersökningar och prover svar på vilka åtgärder som behövs för att hjälpa djuret att bli friskt igen. Om behandling blir aktuellt kan den variera mycket beroende på vilken diagnos man kommer fram till.
Granskad av
Ylva Trygger Veterinär