Ronja och igelkotten!

De flesta fyrbenta kompisar som jag träffar är väldigt trevliga, och vill gärna leka lite om jag ber snällt genom att voffa lite och göra lekinviter. Jag hukar ned med framdelen i marken och håller bakdelen upp med viftande svans.
Men vissa typer som jag träffar är knepiga – och några av dem bor rentav i, eller precis utanför, vår egen trädgård!

Utanför vår mysiga trädgård låter det konstigt ibland, ett märkligt skränande läte, och häromdagen blev jag riktigt på min vakt när det lät alldeles intill staketet. Hm, vad kunde det vara – och var det på väg in? Var det farligt? Jag blev tvungen att bjäffa lite mot det där mystiska – och då flög det upp en stor fågel som matte skrattande kallade fasan. Fasan?! Det tror jag inte att det var, för den hade då inte minsta likhet med min söndertuggade tygfasan, och inte lät den likadant heller!
Jag blev lite sur för att den skrämde mig, och var tvungen att ge den ett voff – och sedan dess har jag inte brytt mig om den mer, trots att den hörs nästan varje dag nu. Inte verkar den vilja leka heller. Knasig fågel.

Men häromkvällen träffade jag en kompis som jag faktiskt trodde att jag skulle kunna leka med. Hon gick omkring på fyra ben som jag, och jag kände tydligt igen hennes lukt, för den har jag flera gånger känt på kvällarna i trädgården. Matte säger att hon bor under vår lada, så då är vi ju grannar!

Grannsämja är ju viktigt sägs det, så när jag nu fick syn på henne så skuttade jag glatt fram och ville hälsa på mitt trevligaste vis! Men hon var inte trevlig alls, hälsade inte ens, utan rullade bara ihop sig till en boll.
Jag blev ganska besviken, och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig – voffade lite, gjorde några lekinviter, men inget hände. Prövade att nosa försiktigt på grannen – men hon var ju vass! Vad är det för en konstig granne vi har? Blev tvungen att sätta mig och fundera en stund innan jag provade att känna på henne med en tass…och stack mig på hennes taggar! Det var inte alls roligt!

Matte skrattade igen och sa att grannen är en igelkott, som bott under ladan i flera år, och som faktiskt fick tre små ungar förra sommaren. Hon sa att igelkottar inte blir så bra lekkamrater till hundar, och bäst var om jag lät henne vara ifred. Så då gick jag med matte in istället, och efter en tuggpinne var igelkottsbesvikelsen glömd.

Fast jag känner fortfarande hennes lukt i trädgården på kvällarna, och så har jag märkt att hon gärna dricker vatten ur min vattenskål under trädgårdsbordet på nätterna fast hon minsann aldrig har frågat om lov. Men jag bryr mig inte om det. Det är väl många som har det så med sina knepiga grannar tänker jag.